Går igenom de fem stadierna av sorg. 

Har tagit mig förbi förnekelsestadiet, och ilska stadiet.
Känner att köpslagandet inte tagit mig någonstans och att depressionen börjar gå över. 
Acceptansen är nära. 

Jag accepterar att det aldrig blir som förr. 
Jag har förlorat. Du har förlorat. 
Och det är ditt fel.
Det som var världens finaste och bästa vänskap är numer ett minne blott.

För det är jävligt svårt att fortsätta vara vän med någon som aldrig finns där för en. 
Som inte bryr sig om vad som händer i ens liv. 

Jag har alltid funnits där för dig, och de senaste månaderna har jag verkligen behövt dig. 
Men du har varit mindre än icke närvarande. 
Det är som om du aldrig funnits, som om du bara har torkat bort 3 år av våra liv som om det var en smutsflack på ditt annars så felfria liv. 

Så... 
Det blir inte alltid som man tänkt sig. 
Det blir i princip aldrig som man tänkt sig. 
Och tänker jag så blir det tvärt om. 

Ska bli skönt med en härjfri helg. 
Orkar inte ut och härja. Vill bara sitta, virka, vila hjärnan och hålla mig borta från dramat. 
Sörja min vän och gå vidare. 

Jag är inte så säker längre. 
Det känns som om allting inte går.

Inget funkar och allt funkar inte. 

Jag vet bara inte hur jag ska fixa det. Hur fan fixar man det?

Jag gör dumma saker. 

Typ... faller för män som jag inte har någon framtid med. 
Men jag gör ännu dummare saker... Som att smsa om känslor när jag är full. 
Inte kärleksskräp naturligtvis... Jag tror inte jag är kapabel att älska längre.
Vilket bara gör allting ännu värre. 

Allt jag är för tilfället är en hög med sårade känslor, avundsjuka och en öm själ som inte kan ta mer. 
Jag orkar inte. 
Och säger min läkare att jag är deprimerad, så kanske jag är det. 
Jag kanske bara är jävligt bra på att gömma det för de jag bryr mig om. 

För de som betyder något för mig... de betyder verkligen allt. Och har de hittat in så lämnar jag dem inte så lätt. Jag kan inte hälpa att jag oroar mig. Att jag bryr mig. Att jag bara vill att Ni ska må så bra som det bara är möjligt. 
Jag kan sitta så längt nere i skiten som jag bara kan, bara ni får ha det bra. Bara Ni får ett bra liv. Jag bryr mig inte om vad som händer med mig. Det är inte viktigt. Ni är viktiga. 

Idag är jag ledsen. 
Idag gråter jag. 
Idag gråter jag för att jag har fallit fel igen. Jag har lagt en liten del av det som är kvar av mitt hjärta i ovarsamma händer. Händer som bollar och klämmer och kastar bort. 
Dessutom har jag ingen att berätta om det för... för det finns ingen bästa vän kvar. 

Och dum som jag är har jag sagt till den som skulle vara min bästa vän hur jag känner. 



Jag kan bara inte förstå hur jävla dum jag måste vara innan någon kommer och ger mig ett värdigt slut. 
Kan det inte bara få vara färdigt snart?
Kan jag inte få vara färdig? Kan jag inte få vila nu? Kan jag inte få sova för alltid?
Jag orkar inte mer.

Sjuk annandag. 
Limo hem, ja tack! 

Julen har varit awesome. 

Fast jag tror jag lämnat en vän och det känns förjävligt. Men ska det vara såhär så håller jag mig hellre till de vänner som faktiskt beter sig som att jag betyder något. 
En vän som får dig att gråta på det sätt som jag har är inte värd dina tårar.

Något har förändrats, och jag tror det är jag. 
Jag tänker mer i banor som vad jag känner, vad jag behöver, vad som gör mig lycklig. 
Jag har alltid varit egocentrisk, men så att det passat i andras mönster. 
Nu dansar ni efter min pipa. Ni kan inte längre kliva på mig. Inte längre använda mig. Inte längre.

Nu är det min tur. Nu ska jag skina igenom. Nu ska jag ta kommandot. Nu är jag chef över mig själv.

Och är det någon som inte gillar det... fuck off and die. 
Älska mig för den jag är annars är ni inte värda att ta del av mitt liv! 

Jag har slutat säga förlåt. 



"I make no excuses fo how I choose to repair what you broke."

Känns som om jag tappat något. 
En bit av mig.

Och jag är alldeles för stolt för att be om den tillbaka. 

Kanske var jag inte en bra vän. Kanske var detta bara den utväg som behövdes för att bli av med mig.
Kanske är det likabra att jag känner mig ensam så att han kan vara glad. 

Men livet utan en bästa vän är ett tufft liv. 
Ett liv jag är van vid, men som jag inte saknat. 


Men i egenskap av bästa vän ska jag respektera din vilja. 
Jag kan titta på härifrån. 

Jag saknar dig. 

Sommar.

Öl vid sjön. 
Gräs under bara smutsiga fötter.
Saltvatten i håret och bruna härliga ben. 
Varma dagar på en filt. 
Iste och hemmagjord glass. 
Minnen, vänner och familj. 


Men något skaver, som nya skor. Och jag tänker bara i Winnerbäck: 

"Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt, men det skälvde när du rörde vid mig."
"Jag har letet efter ro för min skakande hand, efter dig, efter dig, efter dig."
"Jag skulle klara vad som helst, jag skulle aldrig säga nej, och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig."
"Jag skulle pröva mina läppar mot nån annan om du lämna mig nu."
"Inatt så drömde om dig och det väckte gamla minnen, jag fick aldrig nån chans."
"Jag vill inte klampa över alla stolta ord jag sa."
"Vet du vad kärlek är så säg det nu."
"Och det blod som jag trodde var stilla det fick du att rinna, den uppgivna röst som jag nyttjar så illa fick du att försvinna." 


Men framför allt.

Fegar ur, gömmer mig, springer iväg.

Från vänner, från familj, från mig. 


Det är så enkelt att fastna i en tanke, ett mål. På fel sätt.

Byter scen, byter folk, byter kläder, byter smink, byter åsikter, byter tankar, byter själ. 

Nytt, nytt, nytt. Rensa i röran som är min hjärna. 

"Tvätta ren min hjärna tills jag blir fri"

Jag ger upp. 
Lägger mig i fosterställning i sängen igen och smiter in i drömmar. 
Drömmar där problemen är större, där jag inte behöver tänka eller känna. Bara vara. 

Drömmar där de vill mörda mig. Där jag är militär och måste mörda själv. Där jag dansar på scen med Håkan Helsström. Där jag inte längre behöver känna av det hål som gröpts ur bröstet på mig. 

Där behöver jag inte låtsas, inte hålla inne och inte ångra min egen dumhet. 
För jag vet så mycket bättre, jag visste från början. Jag är aldrig bra nog. 

Fräknar... verkligen.
Det krävs alltså 2h i solen och sen är de tillbaka. 

Jag älskar fräknar! <3 Jag älskar sol! Jag älskar vår, att vara ute, att inte frysa, att ta promenader i skogen, runt sjön, runt i stan. Promenad överallt! Bara man får vara ute! 

Saker i min hjärna snurrar men jag stannar, fokuserar på mitt mål. Använder de verktyg jag har fått och försöker att inte förlora mig själv på promenad i de mörka gränderna av min hjärna. 

Jag håller mig på landsvägar, torg och ljusa stränder.


Lyssnar på Lasse och längtar till sommaren.

Jag försöker stänga ute oron, ångesten och tvivlet. 
För det är bara ivägen. Det förstör. 

Jaga bort det! Jag gör vad jag kan. =) 

Jag ser världen omkring mig vittra, vissna och dö. 
Och jag ångrar mig. Jag ångrar att jag någonsin lät det hända. 
Att jag lät mig själv tro. 

För vad alla än säger så är det inte värt det... Det är så fett jävla ovärt. 


Och jag vet att det är mitt fel. 
Att det är jag. 
Och min skadade jävla hjärna.