Har idag blivit kallad för Hopplösa unge... av min psykolog. 
Breakthrough!? 

Och jag vänder... 
Vänder och vrider på allt jag har kvar utan att se någonting vackert. 

Något jag skattade dyrt försvann ur mitt liv. 
Någon jag skattade dyrt försvann ur mitt liv. 

Många jag skattat dyrt har försvunnit. 


Några in i intet, och några in i sitt eget. 

Ikväll trodde jag att jag skulle kunna lämna saker bakom. 
Att jag skulle kunna le för min egen skull. 

Men med dimmiga sinnen tänker man inte klart och hamnar där man inte vill hamna. 
I tankar som skadar, värker och blöder. 

Hamnar i sällskap som sänker en till en nivå som bara gråsuggor krälar på.
Att en annan människas beteende kan sänka en så, kan knäcka en så, kan såra så djupt. 
När det inte ens finns något kvar att såra. 

Gamal dikt som passar nu: 

Turn my eyes to the sky
A prayer of words unspoken:
Let me rest, just let me die
My soul, my heart is broken.

Never once a reaching hand
This is my path to walk.
Lonely footprints in the sand
And noone to hear me talk.

Locked up are my broken words
And I can't set them free
Quiet, as the beakless birds
My throat is strangeling me.

Now I'm wandering in circles around
I've got no place to go
At last I fall, my head met the ground
And I'm waiting for the glow.

My dried up eyes, filled with defeat
Glitters again with tears of ice.
Never will I of love feel heat
I'm cold, I'm frozen when I turn to the skies.

"Why did you give me this horrid fate?"
I whisper to clouds as they rain.
"You're crying now? You're to late.
No more tears can ease my pain."


Och jag hatar att jag bryr mig, och jag hatar att du finns. 
Och jag hatar dina vänner, och allt som jag minns. 
Och jag hatar din lukt, och sätter du inte ser på mig.

Nu är det tomt.
Nu är det över. 
Nu kan ett nytt liv börja.

Nu är det tomt.
Nu är det över. 
Nu kan ett nytt liv börja.

Vad finns det att säga? 

Den h'r låten beskriver precis hur jag känner nu. 


Jag har försökt, jag har verkligen försökt. Men du är helt förlorad. 
Jag kan välja att sitta här och älta vad som hände mellan oss. 
Vad som fick min bästa vän att inte vilja umgås med mig mer. 

Men det hjälper mig inte i min kamp mot mig själv. 
Ska det jag har i huvudet och i bröstet må bra någon dag behöver jag kunna släppa. 

Så det gör jag nu.

Så jag samlar mod, faller platt. 
Samlar mer mod, han undviker. 
Samlar bitar av mig, och spenderar resten av dagen med att pussla.

Vad gör man när det enda som kan hjälpa en att må bättre är något som man med hela kroppen

Saker förändras. 
Och jag vill inte tänka på dig mer. Inte minnas mer och inte undra konstant vad fan som hände. 

Så bara lämna mig ifred att låtsas som att du aldrig funnits.
För om jag tänker tillbaka på det vi hade så vill jag inte fortsätta längre.

Går igenom de fem stadierna av sorg. 

Har tagit mig förbi förnekelsestadiet, och ilska stadiet.
Känner att köpslagandet inte tagit mig någonstans och att depressionen börjar gå över. 
Acceptansen är nära. 

Jag accepterar att det aldrig blir som förr. 
Jag har förlorat. Du har förlorat. 
Och det är ditt fel.
Det som var världens finaste och bästa vänskap är numer ett minne blott.

För det är jävligt svårt att fortsätta vara vän med någon som aldrig finns där för en. 
Som inte bryr sig om vad som händer i ens liv. 

Jag har alltid funnits där för dig, och de senaste månaderna har jag verkligen behövt dig. 
Men du har varit mindre än icke närvarande. 
Det är som om du aldrig funnits, som om du bara har torkat bort 3 år av våra liv som om det var en smutsflack på ditt annars så felfria liv. 

Så... 
Det blir inte alltid som man tänkt sig. 
Det blir i princip aldrig som man tänkt sig. 
Och tänker jag så blir det tvärt om. 

Ska bli skönt med en härjfri helg. 
Orkar inte ut och härja. Vill bara sitta, virka, vila hjärnan och hålla mig borta från dramat. 
Sörja min vän och gå vidare. 

Jag är inte så säker längre. 
Det känns som om allting inte går.

Inget funkar och allt funkar inte. 

Jag vet bara inte hur jag ska fixa det. Hur fan fixar man det?

Jag gör dumma saker. 

Typ... faller för män som jag inte har någon framtid med. 
Men jag gör ännu dummare saker... Som att smsa om känslor när jag är full. 
Inte kärleksskräp naturligtvis... Jag tror inte jag är kapabel att älska längre.
Vilket bara gör allting ännu värre. 

Allt jag är för tilfället är en hög med sårade känslor, avundsjuka och en öm själ som inte kan ta mer. 
Jag orkar inte. 
Och säger min läkare att jag är deprimerad, så kanske jag är det. 
Jag kanske bara är jävligt bra på att gömma det för de jag bryr mig om. 

För de som betyder något för mig... de betyder verkligen allt. Och har de hittat in så lämnar jag dem inte så lätt. Jag kan inte hälpa att jag oroar mig. Att jag bryr mig. Att jag bara vill att Ni ska må så bra som det bara är möjligt. 
Jag kan sitta så längt nere i skiten som jag bara kan, bara ni får ha det bra. Bara Ni får ett bra liv. Jag bryr mig inte om vad som händer med mig. Det är inte viktigt. Ni är viktiga. 

Idag är jag ledsen. 
Idag gråter jag. 
Idag gråter jag för att jag har fallit fel igen. Jag har lagt en liten del av det som är kvar av mitt hjärta i ovarsamma händer. Händer som bollar och klämmer och kastar bort. 
Dessutom har jag ingen att berätta om det för... för det finns ingen bästa vän kvar. 

Och dum som jag är har jag sagt till den som skulle vara min bästa vän hur jag känner. 



Jag kan bara inte förstå hur jävla dum jag måste vara innan någon kommer och ger mig ett värdigt slut. 
Kan det inte bara få vara färdigt snart?
Kan jag inte få vara färdig? Kan jag inte få vila nu? Kan jag inte få sova för alltid?
Jag orkar inte mer.

Sjuk annandag. 
Limo hem, ja tack! 

Julen har varit awesome. 

Fast jag tror jag lämnat en vän och det känns förjävligt. Men ska det vara såhär så håller jag mig hellre till de vänner som faktiskt beter sig som att jag betyder något. 
En vän som får dig att gråta på det sätt som jag har är inte värd dina tårar.

Något har förändrats, och jag tror det är jag. 
Jag tänker mer i banor som vad jag känner, vad jag behöver, vad som gör mig lycklig. 
Jag har alltid varit egocentrisk, men så att det passat i andras mönster. 
Nu dansar ni efter min pipa. Ni kan inte längre kliva på mig. Inte längre använda mig. Inte längre.

Nu är det min tur. Nu ska jag skina igenom. Nu ska jag ta kommandot. Nu är jag chef över mig själv.

Och är det någon som inte gillar det... fuck off and die. 
Älska mig för den jag är annars är ni inte värda att ta del av mitt liv! 

Jag har slutat säga förlåt. 



"I make no excuses fo how I choose to repair what you broke."

Känns som om jag tappat något. 
En bit av mig.

Och jag är alldeles för stolt för att be om den tillbaka. 

Kanske var jag inte en bra vän. Kanske var detta bara den utväg som behövdes för att bli av med mig.
Kanske är det likabra att jag känner mig ensam så att han kan vara glad. 

Men livet utan en bästa vän är ett tufft liv. 
Ett liv jag är van vid, men som jag inte saknat. 


Men i egenskap av bästa vän ska jag respektera din vilja. 
Jag kan titta på härifrån. 

Jag saknar dig.